Det är lustigt det där hur saker och ting kan komma tillbaka, snabbare än tanken. Du har säkert hört någon säga att doften av nyss släckta stearinljus för personen tillbaka till barndomens jul, att doften av sommar väcker minnen till liv och så vidare...

 

 

Idag såg jag @talgboll's tweet om ett kort möte i korridoren på skolan där han verkar jobba, se nedan:

 

 

 

Och vips small det till i magen, det är nu ca 22 år sedan jag slutade högstadiet men minnet av att vara barnet som gråter i korridoren medans vuxna och andra elever bara går förbi kom tillbaka, snabbt som fan.

Det gräts i korridorer, ute i skogen bakom skolan och, om vädret var riktigt illa, längst ner i trapphuset, vid dörren in till vaktmästarns domäner där ingen kunde se.

Som sagt, 22 år har gått och det där är inte något som dagligen kommer tillbaka men ibland så. Om jag går förbi en skola så är det ett väl utvecklat sinne som ser barnet som sitter för sig själv, den som inte har ngn att leka med. Jag hör orden som vänds mot det barn som ser ut att få vara med men som väldigt uppenbart inte är med som en jämställd deltagare i leken. Men varför ser inte lärarna det? Har de varit för för länge, är de hemmablindan efter alla år på jobber eller orkar de inte ta fighten längre?

För det är en fight de måste ta och som jag är övertygad om att de flesta vill ta men om de fightar och fightar utan någon synbar framgång, tröttnar man inte då? Jag vet inte vilken ålder som @talgboll har i skolan men det är inte där vi lär våra barn att bete sig juste mot varandra, det ligger inte på vår lärarkår att lära våra barn att inte mobba, det ligger på mig som pappa till mina tre barn, det ligger på dig som förälder!

Mina barns lärare gör det de kan för att fostra (låter som ngt Jan B skulle använda) goda människor som står väl rustade för vuxenlivet vad gäller praktiska/teoretiska kunskaper men det moraliska rättesnöret, det sätter vi andra upp för de.

Jag hoppas @talgbolls kollega bara hade en dålig dag och egentligen skulle tagit hand om eleven och sett hen, hjälpt hen att återfå glädjen. Men jag tror att kollegan bara är trött och nedbruten...